Jag ger aldrig upp på något jag verkligen vill. Aldrig. Även om folk försöker övertyga mig om att det inte finns någon chans eller något hopp, så kämpar jag vidare. Det är inte värt att ge upp. Vet man vad man vill, så ska man kämpa för det, vad det än gäller! Det är så korkat att låta sig övertygas! Som jag läste någonstans: Never give up on something you can't go a day without dreaming of.

Men nu har jag nästan nått den punkten då allt känns meningslöst. Jag vill ju så gärna fixa det här, men tiden börjar rinna ut och jag är alldeles blank i huvudet. Det är nu eller aldrig. Fixar jag det här, eller är det ens lönt att försöka?

Håll tummarna för mig. Jag uppdaterar er den 3 september om hur det går... (bara för att jag är besatt av siffran 3 (eller 33, men det finns inte 33 dagar i augusti)).

Jag vaknade alldeles försent idag. 14:00 var klockan när ljudet från TVn i vardagsrummet strömmade genom den tunna väggen som skiljer mitt sovrum från TVn. Glamourama. Den grova, moderna stockholmska dialekten blandades ut med tjejig dokumentärmusik. "Tittar mamma på Glamourama?" Frågade jag mig själv. "Glamourama presenteras i samarbete med...". Ja, tydligen. Yrvaken gnuggade jag ögonen, svepte av mig täcket och gick raka vägen in i duschen. Lite piggare nu. Jag gick in i köket och såg regnet smattra mot fönstret och dansa ner i de redan fyllda avloppen i marken. Vattenpölar överallt. "Jag ser det regna, jag ser det regna, det var väl roligt? Hurra! Nu är det sommar, nu är det..." hörde jag mig själv, som åttaåring, sjunga.

Jag gick in i vardagsrummet och såg en stor t-shirt ligga på den gröna, fula och sönderklösta fåtöljryggen. "I ♥ OSLO" står det. En norsk flagga ersätter det typiska röda hjärtat, som finns på bland annat I ♥ NY-tröjorna. Jag gick lite närmare och såg hur de röda färgera hade spridit sig som en smittsam sjukdom över de snövita ränderna.





Ja, ni ser? Tänk att jag oroade mig så över att den blå färgen skulle färga av sig, att jag helt glömde bort att det fanns röd färg också!

Förra året tog jag studenten, och redan två år innan dess började jag planera mina två bästa vänners studentpresent!

Jag var väldigt långsam, och det är inte förrän nu presenten är 99% färdig. Kan ni förstå det? Ett år! Hur som helst så är jag väldigt nöjd med resultatet och jag hoppas att Sara och Louise kommer att bli glada! Först ska jag bara vänta in DVD-skivorna, sen bränna och fixa omslaget... det suger lite att inte ha en skrivare till hands... jag får liksom fixa allt för hand... jippi? Men, men, alltid kul med personliga saker :P



För övrigt så håller jag på att rensa datorn. Den ska in på sjukhuset imorgon och bli lagad! Det var faktiskt under städningen jag hittade presenten (som för övrigt är en film som vi gjorde tillsammans genom skolåren)... Hade tänkt hålla det hemligt tills de får presenten, men Sara vet redan vad det är och Louise har nog glömt bort det totalt :P


Oooookej, nu blev detta ett totalt ointressant inlägg som ingen kan relatera till, men äsch, jag är bara människa!


(Ingen aning om vart rubriken kom ifrån... vet att det är en låt i alla fall ;))