Bitter...

Jag har aldrig någonsin vunnit något jag verkligen velat ha. Jag minns i lågstadiet när jag vann en tävling för bästa kostym tillsammans med en klasskompis... vi vann varsin pappersmedalj. En annan gång var (inte riktigt en tävling, men ändå) på franskalektionen, när läraren delade ut böckerna. Hon hade två helt nya böcker, och jag planerade att sluta den veckan, jag ville verkligen inte ha någon av de nya böckerna... läraren drog lott, och givetvis vann jag båda böckerna! Jag vinner också ofta på löjliga bingospel, men jag är aldrig med för att jag vill, utan för att jag måste... för att jag råkar sitta på just den stolen... sådär, typ.

Men jag har varit med i så många tävlingar med priser jag verkligen vill ha. Jag har tävlat om en mobiltelefon, en årsförbrukning av Ben & Jerry, en dator och nu en resa till Eurovision i Oslo. Givetvis har jag aldrig vunnit något. Inte ens en Bilddagboken t-shirt... inte ens 100 kronor på skolans "jag har aldrig rökt"-lottningar... inte ens den rollen jag ville ha i en liten skolpjäs! Det var tre roller som skulle delas ut mellan tre tjejer, och givetvis fick jag rollen jag verkligen inte ville ha. Mina två bästa vänner fick de två rollerna jag kunde tänka mig. Vi gjorde om lottningen och mina vänner bytte roller, men jag fick ha kvar min hemska roll med få och pinsamma repliker.

Det finns så mycket mer att skriva, men jag låter bli. Det blir lätt för mycket.


En sak jag funderar över är dock: Varför är det bara randoms som vinner de stora priserna? Det är bara personer som egentligen inte bryr sig som vinner något någon annan är passionerad för. Det är bara reprisvinster för folk som vinner på Lotto... hur ofta vinner någon som verkligen behöver det?

Jag är så trött på det där gigantiska åskmolnet som svävar över mitt huvud... när klarnar det upp? Jag orkar inte med det här längre... tänk att jag alltid förlorar när jag verkligen kämpar för något... allt! Jag är så himla trött på att se andra lyckas hela tiden... så himla trött på att behöva tvinga mig själv att säga "jag är så glad för din skull!", trots att jag gråter av avundsjuka inombords! Det känns som om alla andra (inte bara i min närhet, såklart) får precis allt det som jag vill ha, hela tiden!

Jag önskar att jag var vän med Fortuna och Lady Luck... men de verkar hata mig med blod, ben, kött och själ...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0