Söndag, söndag, dönsag... söndag (dönsag var omedvetet, jag lovar, haha!) Visst känns det som om det alltid är söndag? Och måndag? Och fredag? Och lördag? Kan man inte på något sätt försöka förlänga veckorna, så att det inte blir så uttjatat? Eller för min del är alla dagar söndagar... men när jag gick i skolan, så sa vi alltid "Det är snart helg!", och mycket riktigt var det snart helg... på måndagarna sa vi samma sak, och vips: HELG! Och sen blev det liksom aldrig måndag igen... det känns tragiskt att inte kunna komma tillbaka, sätta sig i den svarta eller röda teatersoffan och prata skit innan teaterlektionen... att inte sitta och spela in nonsens på mobiltelefonen bara för att jag och Sara hade så lika röster och inte kunde höra skillnad, bortsett från Saras lätta norrländska dialekt som dök upp i vissa ord... haha, det är till och med tragiskt att inte kunna tänka "jag hoppas att jag blir förkyld den här månaden så att jag får vila upp mig lite"... just nu vill jag bara tillbaka dit, sätta mig vid datorn och löpa amok över att projektarbetet inte fungerar som det ska.


Ja, jag är sentimental och nostalgisk idag, för trots att det känns som om studenten var förra veckan, så var det ändå åtta månader sedan... det är helt galet!



Och mitt hår har hunnit växa en hel decimeter sedan dess... haha jösses!