Jag var ute idag, och plötsligt såg jag en svarthårig tjej (tänk er Samara från The Ring) blänga på mig. Hennes blick var så läskig, ögonen var halvt stängda och hennes iris var så ljust blå att de nästan såg vita ut. Jag vände mig bort och pratade med min vän i ungefär fem minuter, sen vände jag mig om igen och där stod hon kvar! Hennes korpsvarta, midjelånga hår dansade till vindens viskningar, och hon bet ihop så hårt att käkarna såg ut att spricka vilken sekund som helst. Varför såg hon sådär på mig? Vad hade jag gjort?

Jag vände mig om igen och kände något hårt slå mig i ryggen. Något litet, runt... jag vände mig om och såg ner på marken... en persika! Och en till! Och en aprikos!

Jag blev så skärrad och rädd att jag vände mig om och sprang hela vägen hem. I samma andetag som jag låste dörren hörde jag något slå emot den på andra sidan... aprikoser, nektariner och persikor! Minst trettio stycken! Jag gick till köket och såg Snövit... (givetvis inte Snövit från sagan, men det förstår ni säkert). Hon står där, precis som hon gjorde inne i stan.

Himlen täcks av tunga, svarta moln på bara några sekunder och Snövits korpsvarta hår dansar över hennes vita klänning i en vildare dans än förut. Det börjar snöa. Snövit står nu barfota i tjugo centimeters snö. Synen ger mig gåshud.

Mamma kommer in och säger: "Puckon är slut, vi måste fly!" (Pucko, som i drycken, inte idioten)
Mamma tar fram en blå, stor väska i canvas och börjar packa ner persikor. Jag blir rädd. "Ska vi inte ha bestick med oss? Vart ska vi?". Mamma svarar inte, hon är i full färd med att packa ner persikor i den marinblå resväskan.

En persika, stor som en fotboll, slår sönder köksfönsterrutan och jag vaknar...


Attans, alltså! Haha ;)