Han stod bakom skåpet...

Jag åkte upp till Isaberg inatt. Eller jag är faktiskt inte säker på om det var just Isaberg, men det såg ut så... hur som helst, det fanns en liten stuga i en avskild gård där, och dit gick jag och ett gäng totalt okända människor... det var något slags möte vi skulle på, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Det låg en tidning på köksbordet i stugan. I den fanns en bild på en helt förstörd bil... gammal modell i jordnära färg. Jag fick, genom texten under bilden, reda på att det var en av mina bästa vänners pappa som körde bilen, och att han omkom i olyckan. Det var så hemskt, och det hemskaste var att det inte slutade där.

Vi började höra saker i stugan... ljud som kom från rummet ovanför. Ingen var där, inte någon av oss i alla fall. Jag och en av de andra gick upp för att kolla vad det var. Vi ville inte, men vi var äldst. De andra var runt 14-15 år gamla, så vi tyckte inte att det var lämpligt att skicka upp dem, eftersom vi inte visste vad som pågick.

Vi gick in i ett rum med en stor, grön bokhylla. Den stod inte precis mot väggen, så vi misstänkte att någon gömde sig där bakom. Vi ville inte utmana ödet, så vi backade tyst och långsamt ut genom den vidöppna dörren, och ner för trappan. Vi tog med oss de andra ut ur den lilla stugan, ut på den grusiga parkeringsplatsen. Vi gick förbi en hästvagn med stora, svarta hjul och gick längs stigen. Vi hade ingen bil med oss, vägen var för smal. Det var inte ens en riktig parkeringsplats, utan bara en liten grusplätt. Himlen var så grå att stenarna kände sig hotade.

Plötsligt kom jag på att jag hade glömt min mobiltelefon i stugan. Jag och den andra tjejen i min ålder gick tillbaka in i huset. Motvilliga, såklart. Jag tror att vi båda var en aning arga på mig.

När vi närmade oss stugans ytterdörr kom en man fram till oss med en stor spade och en lika stor kratta. Båda var vassa av metall och ganska tunga. Vi vågade inte ens fråga vad vi skulle ha dem till... vi gick bara in, upp för trappan, in i rummet. Sedan stod vi öga mot öga med en man runt 30 med obehagligt ljusa ögon. Nästan fiskliknande. Han väste när han andades, och han andades omänskligt snabbt. Han krökte läpparna i ett smalt leende, utan att ögonen påverkades. Han såg så ond ut. Han tog ett steg närmare oss. Leendet och de döda fiskögonen var som förstenade. Han tog fram ett slags vasst vapen och riktade det mot oss. Utan att tänka vevade jag till med den tunga, vassa spaden. Fiskmannen stoppade den i farten och fyra av hans fingrar flög av (jag skojar inte!) Den andra tjejen backade och slog ett gällt ljud ifrån sig. Jag vevade till igen, men missade totalt. Jag vevade igen, och den här gången fick jag hjälp från tjejen bakom mig, och nu rev spaden till honom i ansiktet. Det var svårt att se vart den hamnade, men han fick ett streck - likt en decimeter röd sytråd - över vänstra kinden. Utan att titta vevade vi igen. Och igen. Och igen. Och igen flera gånger om. Jag öppnade ögonen, och såg honom ligga där på det mörka trägolvet, likt en styckad gris. Blodet sipprade ut ur de helt blottade ådrorna, och la sig som en tjock, mörkröd matta under honom. Jag mådde inte ens illa. Jag mådde ingenting, det var helt tomt. Kallt.

Vi gick ut ur huset och låtsades som om inget hade hänt.

Kommentarer
Postat av: Nela

Det var väl en dröm va?

2010-04-17 @ 15:22:32
Postat av: Becca

Nela: Haha kul att du frågar ;P



Det var självklart en dröm xD

2010-04-17 @ 16:22:02
URL: http://tribecas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0